Psykologresan började för mer än 30 sedan. När jag tittar i backspegeln så ser jag vad som fick mig att välja det yrke som jag innehar. Efter gymnasiet reste jag under ett år och hamnade i Australien. Där jobbade jag på olika farmer och med att lägga pipelines i öknen. På kvällarna satt vi och pratade runt lägereldarna och där fick jag mina första djupare psykologiska insikter om hur olika erfarenheter färgar våra tankar och vår livsåskådning. Under militärtjänstgöringen var jag inkallad som sjukvårdare. Det gjorde att jag under min studietid kunde jobba extra som undersköterska. Många helger tillbringade jag på Norrtulls infektionssjukhus. Eftersom patienterna inte alltid var så somatiskt dåliga så gavs ypperliga tillfällen till långa samtal.
När jag började läsa Psykologi i Uppsala 1975 så fanns det fortfarande ingen sammanhängande psykologutbildning i Sverige. Man läste först tre år (fil kand) och blev då B psykolog, sedan kunde man läsa ytterligare två år och bli A psykolog (leg psykolog). Uppsala var nu som då väldigt beteendeinriktat. Efter mina tre år i Uppsala återvände jag till Visby och gjorde min praktik på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Under praktiken kom jag i kontakt med gestaltterapin. En amerikansk terapeut som hette Sid från San Fransisco hade förirrat sig till Gotland och erbjöd veckokurser i gestaltterapi. Det intressanta med Sid var att han direkt varit elev till gestaltterapins fader Fritz Pearl. Under lång tid jobbade jag utifrån gestaltterapeutiska ramar. Jag vet ännu idag ingen psykologisk skola som har bättre tekniker för att frigöra känslor hos människor.
Endast 23 år gammal fick jag min första tjänst på vuxenpsykiatriska kliniken i Visby. Psykiatrin 1978 stod inför stora förändringar. Från att vara varit väldigt konservativa inrättningar så öppnades klinikerna upp för helt nya idéer. Jag medverkade till att öppna intagningsavdelningar med begränsad vårdtid. Och att utveckla psykosvården mot ett nytänkande med en begränsad slutenvårds tid och större insatser från öppenvården. Jag anser fortfarande att psykospatienterna är den grupp som borde ha de största och mest kvalitativa omsorgsinsatserna, eftersom de helt är hänvisade till den vård som ges.
Eftersom alla vill till Gotland på sommaren så fick jag under denna tid handledning av väldigt kvalificerade handledare som Johan Cullberg, Thomas Böhm med flera.
1982 tog jag en tjänst vid omsorgsförvaltningen i Visby och utvecklade den första enheten för autistiska barn. Fram till början av 80-talet hade dessa barn betraktats som utvecklingsstörda. Men med ny diagnostik och kunskap så lyckades vi få igång ett nytänkande inom omsorgen. Under dessa år gjorde jag också klart min psykologexamen med en stark dynamisk inriktning på Stockholms universitet.
1986 var jag tillbaka i vuxenpsykiatrin och där började resan mot den Kognitiva skolan. Av en slump träffade jag Christine Padesky som är en av Arons Becks närmaste medarbetare (den kognitiva skolans grundare). Hon erbjöd mig att komma till USA och Newport Beach för att gå en kognitiv utbildning. Under ca tre år reste jag fram och tillbaka mellan USA och Gotland. Det var i USA jag fick höra att det fanns en professor i Umeå som hette Carlo Perris och som arbetade med att utveckla den kognitiva terapin i Sverige och Europa. Vi fick kontakt och 1989 flyttade jag till Umeå. Första åren jobbade jag vid den psykiatriska kliniken och så småningom flyttade jag över till tillämpad psykologi vid Umeå universitet. Där ansvarade jag för de psykologer som valde den kognitva inriktningen i sitt kliniska arbete.
De kommande elva åren arbetade vi med att utveckla den kognitiva psykoterapin i Sverige och internationellt. 1995 öppnades Svenska institutet för kognitiv terapi och forskning på Sabbatsberg sjukhus i Stockholm: I fortsättningen delade jag min tid mellan arbetet på Umeå universitet och en halvtidstjänst på Svenska insituttet för kognitiv terapi och forskning i Stockholm, där jag arbetade med både steg 1- och steg 2-utbildningar.
Sammanfattningsvis kan man säga att den kognitiva psykoterpin har integrerat de olika utbildningar som jag har med mig. För många år sedan var klienterna tvungna att anpassa sig till den metod som teraputen gav men med den kognitiva modellen kan man anpassa metoden till vad klienten behöver.
År 2000 återvände jag till Gotland där jag numera bor. Två dagar i veckan arbetar jag på min praktik i Visby, och tre dagar på min praktik i Stockholm. Jag anlitas också en hel del som föreläsare/utbildare och handledare samt som specialist inom klinisk psykologi runt om i landet.
Ttillsammans med journalisten Dan Josfesson har jag skrivit boken Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation (Natur och kultur 2008). I den använder vi anknytningsteorin för att förklara den moderna människans problem med att skapa nära och varaktiga relationer. I boken delar jag också med mig av de terapeutiska verktyg som jag använder för att hjälpa mina klienter att skapa närhet.
Vid sidan om mitt normala arbete är jag sedan 2005 även Lettlands honorärskonsul på Gotland. Om detta kan du läsa mer på min egen hemsida egillinge.com.
Egil Linge
UTBILDNINGAR
Fil kand. Uppsala Universitet
Leg psykolog Stockholm Universitet
Kognitiv psykoterapi-utbildning New Port Beach CA USA
Kognitiv psykoterapi-utbildning till lärare och handledare Univ of Pennsylvania USA
Handledareintyg Svenska Föreningen för Kognitiv Psykoterapi och Forskning
Forskarutbildning Umeå Universitet
Leg psykoterapeut Stockholm
Specialist inom klinisk psykologi Sveriges Psykologförbund
FORSKNING
Forskning kring kogn terapi med depressioner
Forskning kring kogn terapi med äldre
Forskning kring kogn terapi vid mano-depressiva tillstånd
YRKESOMRÅDEN
Barn och ungdomspsykiatin
Vuxen psykiatrin
Kriminalvården
Missbrukarvården
Omsorg
Somatiken
Näringslivet
Universitetsadjunkt
Handledare och specialist inom klinisk psykologi